En julhälsning

Ja, det vankas julgröt och skinka så gott,
något vi alla vill ha i rimliga mått.
För i magen bör finnas plats för lite konfekt,
Fazers, Panda eller något annat är ju perfekt.
Kalle Anka kanske också på tv:n tar plats,
innan barnen av julgubben överrumplats.
Drar i skägget och ropar, men pappa det är,
som i luva, skägg och tomtedräkt klär.

Nu är väl ändå julen för evigt förstörd?
Nej, julen handlar ju om kärlekens vittnesbörd.
Inte av mängden klappar eller vem tomten är,
utan om alla dem vi håller så kär.
Så pass på att i helgen lite extra le,
och kramar till höger och vänster ge.

Må ni alla en riktigt God Jul få,
så hörs vi i mellandagarna då!

Katten Willis hälsar också.

När livet kommer emellan och det skaver

Det är länge sedan jag skrivit något i bloggen, och det har sina förklaringar, ursäkter, undanflykter eller vad en nu vill benämna det. Hur som helst tycker jag det är dags att få skrivit ner några rader.

Arbetet med forskningen går framåt med snigelfart för tillfället, och orsaken är till störst delen en del livskriser som kommit emellan och det skaver. Det skaver djupt i mig och jag mår därefter…inte alls bra. Jag har funderat mycket på hur jag skulle skriva om det här på bloggen, för jag vill inte heller bli allt för personlig, men jag känner att jag ändå behöver skriva något om det här.

En av dessa livskriser involverar min hälsa och en upptäckt som gjordes under en operation i mars. Den här upptäckten är inget livshotande, men utgör ett allvarligt och effektivt hinder för mig och min sambo att bli föräldrar. Det här ger en djup själslig smärta som jag inte riktigt vill möta och med allt annat ”skräp” i bagaget från tidigare, befinner jag mig nu i en sits där jag märker att jag behöver professionell hjälp för att komma mig ut ur det här träsket. Jag har tagit kontakt och väntar för tillfället på att få hjälp. Under tiden har jag dragit mig tillbaka till mina föräldrars sommarstuga och här i ensamheten infinner sig ett lugn som jag inte hittar hemma i Purmo. Här återfår jag åtminstone en del av min förlorade energi och jag kan ändå arbeta lite med forskningen.

En värmande brasa behövs i denna sommarkyla

För nästan två veckor sedan var jag ner till Helsingfors och jag träffade Synnöve, min handledare. Hon påpekade vis av många års erfarenhet att hon inte sett en enda doktorsavhandling bli färdig utan att forskaren gått igenom en livskris, och det kändes tröstande. Det här var ett mycket viktigt möte för mig på många sätt, och vi gick bl.a. igenom hur jag skulle gå vidare med forskningen. Det finns många olika alternativ, och inget av dem handlar om att ge upp forskningen. Det är en känsla som är väldigt stark inom mig och något som jag påmindes om när jag under samma besök i H:fors fick ta del av Pride paraden. Paraden var mäktig och när de tågade förbi med banderollen där det stod att ”we are all equal”, kunde jag inte hejda tårarna. Vi är alla jämlika, och så länge vi stänger ute andra människor, stänger vi också ute oss själva och respekterar därmed inte heller oss själva i och med att vi är alla en del av mänskligheten. Ojämlikhet = omänskligt.

Bilden från paraden

Den här drivkraften att arbeta för något större för mig vidare och vissheten om att den här livskrisen också kommer att kunna bearbetas och läggas i arkivet med de tidigare redan genomgångna. Jag fortsätter att arbeta med forskningsmaterialet och lära mig känna det bättre för att ha en plattform att gå vidare på. Och visst har det under de gångna månaderna också hänt en del trevligare saker som gjort att arbetet med forskningen åtminstone för en stund varit mera intensiv och gått mera framåt. En av de allra trevligaste händelserna var en konferens i Chicago i slutet av april som jag deltog i och där presenterade jag preliminära analyser av intervjumaterialet. Men konferensen förtjänar ett alldeles eget inlägg. Mera om det lite senare.

Sommarens händelser del 2

Känns något konstigt att skriva något om sommaren så här nära julen, men lovat är lovat och jag vill få det här nedskrivet så jag kan fortsätta med mera aktuella saker. Jag lovade skriva något om avtäckningen av minnesplattan för dövstumsskolan i Pedersöre/Jakobstad. Dövskolan startade sin verksamhet år 1861 av prosten Henrik Heikel och hans dotter Anna Heikel var föreståndare för skolan. Skolan verkade sedan ända fram till 1932. Under de år som skolan fungerade hade den haft 373 elever och av dem var 91 från finska hem. Det här var något som Jakobstads Nejdens Döva rf ville ihågkomma och föreningen hade också arbetat en längre tid med att få en minnesplatta till byggnaden där allting började, dvs vid Rosengårds prästgård i Jakobstad. Med hjälp av museichefen Guy Björklund planerade föreningen minnesplattan och den 20 augusti var det dags att avtäcka plattan.

Avtäckningen var en glad tillställning som samlade 15-17 deltagare. En representant från Staden Jakobstad och Dövas förbund var också med och media dokumenterade händelsen, ex. Pietarsaaren Sanomats redogörelse av tillställningen fyllde hela två sidor på mittuppslaget!

Här avtäcker Jakobstads Nejdens Döva rf:s ordförande Sirkka Sandström och dövprästen Maria Lindberg minnesplattan. Jenny Derghokasian tolkade.

En kaffestund i prästgården avslutade det korta officiella programmet. Ni som har tillgång till Dövas församlingsblad kan läsa mera om händelsen i tidningen nr 3 sid 6-7. Dövas församlingsblad fins också elektroniskt och nr 3 hittas på följande länk:

Klicka för att komma åt D%F6vas%20F%F6rsamlingsblad%203-2014.pdf

Minnesplattan i närbild.

Sommarens händelser – del 1

I början av sommaren gjorde jag en intervjuresa och intervjuade informant nr 8 och 9 första gången. Det var riktigt intressant! Ljudbanden till dessa intervjuer överlämnade jag sedan till en assistent som skulle transkribera dem. Jag kunde efter det här lugnt fortsätta med det mycket tidskrävande arbetet att gå igenom intervjumaterialet från november-december 2012. Under sommarens heta dagar i juli satt jag vid föräldrarnas sommarstugan och arbetade med det här. Det gick bra att kombinera lite villaliv och att arbeta fokuserat med materialet. Vid sommarstugan inföll sig ett lugn trots ett rätt intensivt arbete, som gav mig behövlig energi framöver.

Frukost på verandan vid sommarstugan

Den 30.7 – 2.8 inföll Dövas Nordiska Kulturfestival i Åbo. Den här festivalen samlade döva från hela norden och här fanns alltså för mig ett utomordentligt tillfälle att bekanta mig med dövas kultur ur ett mera nordiskt perspektiv. De olika nordiska teckenspråket var synliga under dagarna i olika konstverkstäder, små teaterföreställningar, föreläsningar och det finlandssvenska teckenspråket var också synligt.

Föreläsningarna hölls antingen på finskt teckenspråk eller internationellt teckenspråk och tolkades till det andra av dessa språken beroende på. För mig var det en möjlighet att också lära mig lite internationellt teckenspråk och under en föreläsning fastnade jag för ett tecken som tecknas som bokstaven i sväng mot bröstkorgen. Jag hörde inte vad taltolken sa just då pga att jag hade en rätt dålig hörsel (menièrén var synnerligen aktiv under hela festivalen)….men det här tecknet måste jag bara få veta vad det betyder, så jag frågade runt och en av teckenspråkstolkarna på plats Annika Aalto kunde lite senare berätta att det betydde ”identitet”!

Det var intensiva och varma dagar i Åbo och en av höjdpunkterna för mig var ”fältarbetet” på Clubi sent på fredagkvällen. Här samlades både yngre och äldre festivaldeltagare för att umgås och ta del av ett humoristiskt program. En del av sketcherna från Kulturdagarna i Tammerfors i maj fick jag se på nytt och så för mig en helt ny stand up komiker: Gavin Lilley. Gavins föreställning handlade om komiska kulturkrockar inte bara mellan hörande och döva, utan också mellan döva från de nordiska länderna. Här fick också publiken delta och flera berättade om hur pinsamt det kan bli när ett visst tecken i det egna landet får en helt annan betydelse i ett annat land. Gavins föreställning verkade uppskattas av många och jag hade också väldigt roligt. Jag förstod lite mer än hälften ungefär, ibland lite mer och ibland mindre.

Jag minglade förstås också och i vimlet hittade jag två svenskar som jag diskuterade rätt mycket med. Den ena personen jobbade som specialpedagog på Manilla skolan i Stockholm och jag fick veta en del om hur det nu fungerar vid den nya skolbyggnaden och vad hennes arbete går ut på. Den andra personen är en doktorand vid Stockholms universitet och hon forskar om hur döva i Sverige använder handalfabetet, dvs bokstaverar i olika sammanhang.

Åbo domkyrka i kvällsolen.

Ännu om vad som hände före besöket vid Clubi – mötet med en cyklist i en hastighet av ca 50 km/h!

Jag passade också på att delta i den teckenspråkiga mässan som ordnades i Domkyrkan på fredagkväll. Kändes riktigt högtidligt. Svalt var det också i kyrkan! Efter mässan promenerade jag längs med Aura å till hotellet. Jag ställde mig i ordning och for sedan iväg till Clubi. På vägen dit var det mycket nära att jag blev överkörd av en cyklist som kom cyklande i hög fart i en nedförsbacke och när han skulle svänga runt ett hörn så stod jag där. Jag hann bara skrika till och när han väl fick stopp på cykeln och jag tittade neråt var en del av framhjulet mellan benen på mig. Vi blev båda rejält skrämda och stod en stund och pratade. När han sedan for iväg sa han att han skulle cykla försiktigare i fortsättningen….hoppas verkligen det. Dagen efteråt skickade jag ett SMS åt mamma och berättade om den här händelsen och hon svarade att tur att inte alla skyddsänglar har semester samtidigt. Precis min åsikt också!

Det skulle finnas mera att skriva om kulturfestivalen i Åbo och också om sommarens händelser, men jag väljer att fortsätta i ett annat inlägg.

Det var länge sen!

Jag har varit minst sagt dålig på att skriva i bloggen i sommar, men nu finns det inte mera någon ursäkt. Hösten har kommit som en frisk fläkt och nu är det bara att ta itu med skrivandet. Mera om vad som hänt i sommar lovar jag att redogöra för i helgen. Som bäst håller jag på att förbereda morgondagen och måste tidigt i säng. Jag ska nämligen åka ner till H:fors med det mycket tidiga tåget (5:47 från Bennäs!) för att delta i forskarskolans seminarium där. Det kommer att bli en lång dag, men jag ser fram emot att komma ner till huvudstaden och träffa mina doktorandkollegor i Sosnet.

Som en teaser kan jag berätta att sommarens händelser involverar bl.a. ett hett analysarbete vid sommarstugan, Nordiska Dövas Kulturfestival i Åbo, Jakobstads Nejdens Döva rf minns dövstumsskolan i Pedersöre/Jakobstad och mina reflektioner över det nyutkomna betänkande av arbetsgruppen för beredningen av en teckenspråkslag.

Dagarna i Tammerfors i ett nötskal

Det skulle finnas hur mycket som helst att skriva om Kulturdagarna i Tammerfors…jag vet inte riktigt var jag ska börja! Men jag börjar med kulturdagarnas tema, ”Bryta gränser” som handlade om att göra kulturdagarna mera moderna, allt från att göra saker på ett nytt sätt på scenen, till att skapa konst- och hantverk med en ”twist”. Förbundets ordförande Jaana Keski-Levijoki uppmanade också oss i publiken att bryta våra egna gränser, och det är definitivt något som jag tycker vi alla borde ta till oss. För att kunna utveckla oss behöver vi utmana oss själva och göra saker på ett nytt sätt ibland.

När det kommer till framträdandena på scenen kan jag bara säga att jag upplevde att de allra flesta var fenomenala! Det var en helt annan upplevelse för mig i år än 2006 då jag var med första gången på kulturdagarna. Det här har förstås att göra med att jag förstår teckenspråk betydligt bättre nu. MEN mycket går nog mig förbi fortfarande. Jag vill här ta upp speciellt två framträdanden som berörde mig och som också på ett konkret sätt visar på följderna när hörande inte förstår döva. De här två framträdanden är Juuso Ojalas ”Ystävänpäiväkokemus” och Ronja Anttonens ”Frank”.

Första gången jag såg Juuso framträda var 2006 i Esbo och hans livliga och humoristiska framträdande av ”Vargen och de tre grisarna” stannade kvar i mitt minne. Efter det har jag med intresse följt med hans framträdanden på kulturdagarna. I år var det första gången han tävlade i kategorin för vuxna och han tog hem första platsen med sin berättelse som handlade om vad som hände när han var sju år och han skulle åka på en utflykt tillsammans med sina klasskamrater. Taxichauffören skjutsaden honom till fel ställe och som en följd av det här gick han vilsen och ensam i Helsingfors. Berättelsen väckte blandade känslor inom mig. Den oförståelse han mötte bland hörande på stan väckte sorg. Men Juuso förmedlade det här med stor humor och det gjorde att skratten infann sig ändå allt emellanåt.

Juuso Ojala: Ystävänpäiväkokemus. Dövas nationella kulturdagar i Tammerfors 18.5.2014. Videofilmad med min Nokia telefon och satt in på bloggen med tillstånd av Juuso Ojala. Kiitos Juuso!

Ronjas soloframträdande handlade om familjens katt Frank och hur djur kan påverka människan. Mycket av det här framträdandet förstod jag inte, men det jag förstod var att katten blev skadad och när Ronja hade berättat färdigt, rann det några tårar på hennes kind. Jag lämnade och fundera på om katten dog eller överlevde? Under pausen träffade jag en vän utanför salen och passade på att fråga henne. Hon berättade att katten dog och att det berodde på att veterinären inte tog Ronjas dotter på allvar när dottern i telefon berättade åt veterinären att familjens katt är skadad. Före dottern hann förklara att mamma är döv och kan inte ringa själv, lade veterinären på luren. Det här fick mig att börja svälja, särskilt när jag tänkte på min egen katt…

Det skulle givetvis finnas mera att säga om framträdanden, men de här två framträdanden får räcka som exempel för den här gången.

Syntes annars finlandssvenskt teckenspråk något under dagarna? Jo, lite i alla fall, men det var inte mycket. Dövprästen Maria Lindberg deltog också i mässan på fredagkväll så en liten den av mässan tecknades på finlandssvenskt teckenspråk. Några välkomstord sades också på finlandssvenskt teckenspråk på lördagen när dagarna öppnades, vilket gjorde att tolken som taltolkade till finska blev tyst (här borde kanske ett förtydligande göras angående taltolkningen; allt taltolkades förutom framträdandena). Därtill hittades bland konstarbeten två arbeten som vardera frågar sig ”Vad är finlandssvenskt teckenspråk?”

De här båda konstarbeten gjordes av deltagarna i kursen ”Uttryck dig på teckenspråk” som hölls 8-10.11.2013 i Helsingfors och ordnades av Finlandssvenska teckenspråkiga rf.

Förutom det här syntes finlandssvenskt teckenspråk inte just alls. Vid avslutningen av kulturdagarna påpekade också Jaana Keski-Levijoki att hon önskar att det finlandssvenska teckenspråket skulle vara mera synligt under kulturdagarna. Kulturdagarna ordnas nästa gång i St Michel 2016, kanske finlandssvenskt teckenspråk får mera synlighet där?

Dövas kulturdagar i Tammerfors 16-18.5

Inkommande veckoslut är det igen dags för Dövas nationella kulturdagar. Kulturdagarna ordnas för 28:e gången och denna gång är Tampereen Viittomakieliset ry och Tammersign ry värd för evenemanget. Det är ett evenemang som ordnas vartannat år och det fungerar som en viktig mötesplats för döva på många sätt. På en utställning visar ung och gammal upp sina konstnärliga alster och på scenen får publiken ta del av korta sketcher, poesi, sång, dans och pantomim. Genom humor och scenkonst av mera allvarlig natur kommer dövkulturen och teckenspråken i Finland till uttryck. Ett återkommande tema som skildras på scenen är kulturkrocken mellan hörande och dövas värld/ mellan teckenspråkiga och finsk- och svenskspråkiga i Finland. Genom scenkonsten skildras alltså den diskriminering som många döva upplever.

Jag har varit med på kulturdagarna sedan 2006. År 2008 var jag frivilligarbetare när kulturdagarna ordnades på Åland. Som forskare har det varit viktigt för mig att delta i kulturdagarna och genom det kunna observera och lära mig mera om den visuella världen som uttrycks genom teckenspråket. Samtidigt har jag direkt och indirekt kunnat informera om forskningen genom möten med olika människor och på så sätt också fått informanter till min studie. Den kunskap och också glädje som kulturdagarna gett mig är ovärderlig.

Väl mött i Tammerfors!

Ps. Temat för årets kulturdagar är ”Krossa gränser” och det ska bli intressant att se vad som menas med det. Efter kulturdagarna kommer jag att skriva ett blogg inlägg om det här.

Fängslad av FTF:s program

Väl hemma från min resa till Stockholm i helgen, försöker jag smälta de intryck och lärdomar jag fick. Föreningen Teckenspråkiga Finlandssvenskar rf, FTF, hade sitt årsmöte på lördagen och på kvällen firades föreningens 10-års jubileum med en fin festmiddag på Långholmen.

Under ett seminarium i Vasa år 2001 som handlade om finlandssvenska döva, lämnade Pehr Lövs kommentar om identitetens betydelse djupa spår. En av deltagarna vid seminariet började fundera på det här och väl tillbaka i Sverige ville hon och två andra finlandssvenska döva göra något för att bibehålla och stärka den finlandssvenska samhörigheten bland finlandssvenska döva i Sverige. Det här är bakgrunden till att FTF grundades 7.5.2004. Under tio års tid har föreningen arbetat för att bibehålla, stärka och fira finlandssvenska dövas kulturarv genom att bl.a. ordna gemensamma träffar. Programmet under träffarna anknyter ofta till det svenska i Finland på något sätt, ex träffen i Härnösand ifjol handlade om att fira teckenspråkets dag och Oscar Malm.

Efter att årsmötet på lördagen var avklarat, berättade Marita Barber om en teaterpjäs under planering som ska göras av finlandssvenska döva själva. Pjäsen ska handla om finlandssvenska dövas liv från det förflutna till nutid och en arbetsgrupp har bildats för att planera manus till pjäsen. Arbetsgruppen har i sina diskussioner bl.a. frågat sig vad det innebär att vara finlandssvensk döv och hur uppväxtmiljön ser ut för finlandssvenska döva, ex. olika skolmiljöer har påverkat finlandssvenska dövas liv på olika sätt. Det här är något som teaterpjäsen genom en berättelse på något sätt vill få fram. Det vad finlandssvenska döva genom scenkonsten vill förmedla är av stor relevans för min studie om den finlandssvenska teckenspråksgemenskapen. Båda handlar om identiteter och hur olika de kan se ut (?) beroende på uppväxt- och skolmiljö.

Efter Maritas föreläsning fick jag möjlighet att kort berätta om vad som händer i min studie och presentera min blogg. Det är alltid lite nervöst att själv förmedla sitt budskap inför en något större teckenspråkig publik på teckenspråk. Men det gick hyfsat och även om en del döva börjar glömma det finlandssvenska teckenspråket, förstod de flesta.

Liksom andra som föreläst och avtackades för olika uppdrag, fick också jag en fin tulpanbukett:

Jag kom hem först på måndagkväll från Stockholmsresan, så tyvärr kunde jag inte ta med mig blombuketten. Tog istället en bild av den och med den här bilden vill jag tacka FTF för buketten och för möjligheten att berätta om min studie i lördags!

Helgen var ändå inte enbart arbete, utan festmiddagen på lördagkväll innebar möjlighet att umgås mera lättsamt under en god tre rätters middag på Långholmens wärdshus. Jag hade mycket trevliga bordsgrannar och vi diskuterade livligt om allt möjligt och jag fick ex. lära mig att Karlsbron i Prag är konstruerad av bl.a. ägg.

På FTF:s Facebook sida finns det mera bilder från helgen: https://sv-se.facebook.com/pages/F%C3%B6reningen-Teckenspr%C3%A5kiga-Finlandssvenskar/134672916590112

Teckenspråkig vårhälsning från Purmo

En av de lyckliga 46

Idag är det en bra dag att vara doktorand! Efter det mycket trevliga e-post meddelandet jag fick idag, känns plötsligt allt arbete som jag lagt ner på att skriva stipendieansökningar helt och fullt värt det. Jag är nämligen en av de 46 lyckliga forskarstuderanden som beviljats ett doktorandstipendium av Svenska kulturfonden! Det här stipendiet kommer att utgöra min lön för det arbete jag gör med forskningen för resten av året.

Det går att gå in på denna länk för att läsa mer om hur kulturfonden har fördelat utdelningen av bidragen:

http://www.kulturfonden.fi/sv/start/article-57851-32489-bidrag-och-stipendier-beviljade-fr-verksamhet-2014

Nu borde jag väl vara nöjd, eller? Här vill jag svara både ja och nej. Visst känns det bra att veta att lönen är tryggad för resten av året, MEN med forskningen kommer också andra utgifter inte minst för att förverkliga intervjuerna och delta i olika viktiga evenemang/konferenser etc. Det här betyder att jag med spänning fortfarande väntar på besked från andra fonder som fått en stipendieansökan av mig:)